Fotboll

Klubben spelar sina hemmatcher på Varghedens IP i Kolsva och har genom åren spelat i vita tröjor hemma samt gula borta.

Kolsva IF fotbollssektion startades 1906. Som klubbmärke har man en bild som symboliserar 3 skorstenar med rök med färgerna vitt och svart med klubbens initialer KIF i botten av märkets insida.

Kolsva IF:s herrseniorlag spelar i Division 4 Västmanland säsongen 2014.

1906 spelades de två första matcherna som dock slutade med förlust mot IFK Köping med 3-0, samt 2-0 mot IFK Västerås.

1907 började tävlandet först på allvar, då klubben vann anslutning till Riksidrottsförbundet och därmed också Svenska Idrottsförbundet och Svenska Fotbollförbundet. Samma år spelade man ett mindre antal matcher och kunde mönstra både ett A- och B-lag.

1909 spelade laget för första gången inom DM, man lyckades vinna första matchen mot IFK Arboga med 3-2, men resterande av DM gick inte alls bra. Man fortsatte att spela i DM genom de åren, men utan några framgångar under de första åren.

1913 spelade KIF efter några år uppehåll igen, denna gång gick man med i Mellersta serien där laget slutade tvåa, vilket belönades med Västmanland-Närkes förbundsmedalj i brons.

1914 gick KIF med i den nystartade Hedströmmsserien, där man fick möta de lokala lagen runt just ån Hedströmmen.

Under första världskriget så var verksamheten inom Kolsva IF i stort sett nedlagt, men 1918 så tog man nya krafttag genom Lindor Rapp och ett 30-tal andra personer som bestämde sig för att återuppliva föreningen och fotbollen började sprudla av liv igen.

1923 kom första seriesegern i Hedströmmsserien.

Den 6 april, 1924 beslöt klubbledningen i ett möte att man skulle dela upp föreningen i tre sektioner, varav fotboll var en av dem.

1925 beslöt föreningen att man skulle utgå från Hedströmmsserien, för att istället gå med i Mälardalsserien som tyvärr blev mindre lyckat då man inte fick några framgångar där.

Genom åren så var man med i två ligor, Hedströmmens fotbollsserie som man vann 1923 för att sedan tacka nej till serien 1925 för att gå med i en annan serie, Mälardalsserien som laget var mindre lyckosam i.

1927 fattade man beslut om inträde i den förbundsadministrerade fotbollsserien Division 4 till säsongen 1927/1928 (höst/vår) och detta fick som följdverkan att Kolsva så småningom fick en riktig idrottsplats. Redan säsongen därpå (1928-1929) spelade KIF i Division 3 genom en serieomläggning och att bli tvåa efter Tunafors SK i Division 4 spelade en stor roll till avancemanget.

Säsongen 1930/1931 blev KIF degraderade till Division 4 och det tog fem år för laget att avancera, vilket så skedde säsongen 1935/1936 då KIF lyckades vinna Division 4 och kvalificerade sig via vinster med 1 - 0 och 3 - 0 över Västerås IK till Division 3.

Laget lyckades hålla sig kvar i Division 3 under resten av 1930-talet, dock med dåliga placeringar och endast en tredjeplats som bästa notering säsongen 1939/1940.

Hade säsongerna i Division 3 gått dåligt under 1930-talet så skulle det inte ändras något under 1940-talet.

Säsongen 1944/1945 lyckades Kolsva IF placera sig på en tredjeplats i Division 3, detta till trots att många äldre slutat och andra hade det svårt att komma igång på våren, då flera onödiga nederlag noterades.

Till säsongen 1947/1948 blev KIF placerade i Division 4 genom en serieomläggning, men laget lyckades avancera till Division 3 redan till säsong 1949/1950 genom en gratisplats.

1951-2000[redigera | redigera wikitext]

Kolsva IF spelade i Division 3 mellan säsongerna 1949/1950 - 1951/1952, men genom en serieomläggning så blev laget oturligt nog placerade i Division 4 igen och där skulle man stanna ett bra tag.

1958 så blev det omläggning av fotbollsserien som medförde spel vår/höst. Rent idrottsligt gav året en stor framgång för fotbollslaget som blev distriktsmästare för första och sista gången och till det så blev KIF trea i Division 4 Västmanland.

1960 hamnade man på en elfteplacering i Division 4 och en degradering till Division 5 var oundviklig då man endast hade vunnit tre av tjugo matcher.

1962 Var ett mer lyckosamt år, Kolsva IF lyckades vann Division 5 för att avancera till Division 4 och lagets forward Lennart Svensson uttogs till ungdomslandslaget i fotboll. Svensson noterades för bland annat ha gjort ett mål vardera mot både Danmark och Finland. Han blev därmed klubbens första landslagsman i fotboll.

Resterande av 1960 - 2000-talet har varit en bergochdalbana för Kolsva IF i seriesystemet, då man pendlat mellan Division 4 och Division 5 fram och tillbaka med få års mellanrum. I stort sett så hände inget speciellt under dessa årtionden, förutom några topplaceringar som ledde till avancemang till Division 4.

2000-2014[redigera | redigera wikitext]

Under 2000-talet så har Kolsva IF varit ett stabilt mellanlag Division 4 lag, förutom för en kort sejour i Division 5 säsongen 2007. Sedan dess har man spelat i Division 4 sedan säsongen 2008 fram till dagsläget.

Inför säsongen 2014 hade KIF förlorat flera tongivande spelare, men detta till trots så är man med bra i serien.

 

 

Kolsva IF fick sina första utövare inom skidor året 1921. Det skulle dock dröja till 1924 då man på ett möte beslöt att föreningen officiellt skulle bedriva verksamhet inom skidor, entusiasmen för skidsport var enorm, men man fick genom åren allt för dåliga resultat. Kolsva stod 1927 som arrangör för Hedströmsringens skidtävlingar, men man hade som vanligt inga större framgångar.

1928 i Hedströmsringens skidtävlingar i Karmansbo fick Kolsva IF sin första poäng genom tiderna genom en tiondeplacering av Oscar Janson i juniorklassen.

1931 uppmärksammades ett stort intresse för skidlöparmärket och det gav utdelning i form av ett diplom från Svenska Skidförbundet.

Kolsva IF hade klubbens bästa Skidsäsong i föreningens historia. Aldrig förr hade så många vältränade skidåkare representerat föreningen, konstaterades i verksamhetsberättelsen för 1940, där man också pekade på att av manliga DM-tävlingar på skidor förlorades bara en, på 30 km, och det med en futtig sekund.

Nedgången av skidsporten hade varit hård mot skidsektionen under 1940-talet och 1951 skulle inte bli något annorlunda, då sektionen inte lyckades resultera med några topplaceringar, något som skulle komma att prägla hela 50-talet, och 1954 lämnade en grupp av de mest prominenta skidåkarna klubben för att gå med i Hägersta GF istället.

Gunborg Zettergren blev 1960 den första kvinnliga föreningsmedlem som fick säte och stämma i ett specialförbund, Västmanlands skidförbund.

1962 vanns distriktsmästerskapet i skidorientering av Christer Andersson som var duktig både i orientering och skidor.

Efter en liten nedgång på grund av en generationsväxling under 1960-talet började Kolsva IF så smått komma tillbaka inom skidsporten 1967, främst genom ungdomarna Sören Brodin och Marita Ahosmäki men även genom de tidigare etablerade Ivar och Berit Person, Christer Andersson med flera. I Bergslagsstafetten deltog 28 lag och här noterade seniorerna sin bästa placering på många år genom en sjätte placering.

Rent idrottsligt blev 1969 ett väldigt bra år för verksamheten. För skidåkarna blev säsongen upptakt till en som man hoppades ny start och tre distriktsmästerskap till klubben var ett bra resultat av den satsning på ungdomar, som skett de närmast föregående åren.

Skidsektionen började 1970 sakta men säkert arbeta sig till distriktstoppen igen. Det var inte bara Christer Andersson och hans seniorkamrater som utmärkte sig, juniorerna kom med stormsteg och Ulf Åkerström blev t.ex. nionde man i yngre juniorklassen på SM.

Under Årsmötet i Mars 2017 så lades sektionen vilande, dels pågrund av vikande antal medlemmar, men även dels på de snöfattiga vintrar som varit. 

 

Backhoppning

1941 bildades det en sektion i backhoppning genom representanter från skidsektionen och i DM representerades det för första gången KIF-are i backhoppning i Uttersberg, dock uteblev framgångarna då och sektionen lades på hyllan för att aldrig återuppstå igen.

 

Bandy

I december 1925 togs en för orten helt ny idrottsgren, då Kolsva IF mönstrade till ett bandylag. Vilka som spelade i laget vilar i historiens dunkel, då anonymitetens slöja drogs över de aktiva i de två referat, som finns från mötena med Gisslarbo IF. Ena mötet vann GIF med 6 - 3, andra Kolsva med 5 - 2. Bandyfebern avtog dock för att till slut samma år försvinna helt.

Den 19 oktober, 1926 tillsattes en bandysektion, som skulle undersöka om en bandybana kunde anordnas, men p.g.a. brist av mark lades det hela på is för stunden.

Försöken att anlägga en bandybana misslyckades genom åren och bandylaget , som anmält sig till Västra Västmanlandsseien, fick inrikta sig på att spela samtliga fem matcher på bortaplan och i premiärmatchen besegrade man Arboga med 7 - 0.

Bandyn slopades ännu en gång som verksamhetsgren 1937 och i stället beslöt man att ingå i Svenska Ishockeyförbundet.

Bristen på rör angavs som en orsak till att bandyspelarna inte heller under 1948 kunde få sin efterlängtade isbana på Vargheden och man bestämde att lägga bandyn på is så länge.

På vintern 1951 uppenbarade sig på nytt ett bandylag i Kolsva IF:s färger. Denna gång var det den nyligen inflyttade tandläkaren Karl Bertil Granath som pånyttfödde bandyn tillsammans med de tongivande profilerna Nisse Hoffstedt, Lennart Arvidsson och Ellert Ehn, som framförde endast en match mot Valsta SK. Valsta vann den matchen med 3 - 2. Ett lag från Kolsva deltog i Köpings korporationsbandy med framgångar.

Liksom under 1951 deltog ett lag i Kolsva i Köpings korporationsserie i bandy. Det blev gruppseger och det sporrade bandyvännerna att på nytt gå in till huvudstyrelsen med begäran om en bandysektion. En sådan kom också igång med bland andra Karl Bertil Granath som ledamot i sektionen. Lag anmäldes till distriktsserien och på vintern spelade tre matcher.

Bandylaget var ett av flera glädjeämnen under 1954 för KIF. Laget placerades i Bergslagsserien som var kvalificerade till det nationella seriesystemet. I seriefinalen mot Norbergs AIF slutade 2 - 2, men genom att KIF vunnit sina matcher med stora siffror tog laget hem serien.

1955 placerades Kolsva IF i det nationella seriesystemet i Västmanlandsserien Division III. Dock slutade det inget bra för laget som hamnade på näst sista plats i serien

Bandylaget 1958 svarade för prestationen att utan hemmaplan vinna Division IV, centrala gruppen, och kvalificerade sig för Division III. Hemmamatcherna spelades i Köping och på Bysjön. Endast tre poäng förlorades och målkvoten blev 26-16.

1961 spolades bandybanan vid Hagen upp först i januari och serien hann aldrig slutspelas. KIF spelade i Division IV och noterade många storsegrar där. Genom att Skinnskattebergs bandylag inte ville vara med i påföljande års serie fick KIF inta platsen i Division III och 1964 blev laget fyra i samma serie.

1960-talet präglades av ett generationsbyte, då man inte minst sagt kan nämna namn på en far och två söner som kom att bli världskända inom en annan idrott senare. Karl Bertil Granath och hans två söner Johan och Oloph Granath.

1968 placerade sig A-laget på en andra plats i Division III efter VSK-förstärkta Malmberg.

 

Boxning

Året 1940 fick Sven Bouvin uppdraget att samla en boxningssektion och 1941 hade Kolsva skapat en egen sektion för Boxning.

I boxningen var det till att börja med en väldig aktivitet, men allteftersom tiden gick och framgångarna inte ville komma tröttnade en del av de aktiva. I februari 1941 hölls i alla fall en boxningsgala, där Olle Bakke visade att han tidigare varit med i leken. Ett par veckor därpå reste en ganska stor trupp till DM i Hallstahammar, men det blev inga topplaceringar. På hösten hölls en ny gala i Kolsva med boxare från Kolsva, Arboga och Hallstahammar.

1942 deltog fyra man från KIF i DM i boxning för juniorer, men nådde inga topplaceringar. Sporten blev ingen större framgång för klubben och antalet utövare var väldigt få, varpå man valde att lägga ner boxningssektionen helt redan samma år.

 

Cykling

I ett samarbete mellan Kolsva IF och Folkets park 1926 anordnades för första gången cykelloppet Kolsva-Skinnskatteberg-Kolsva och det nödvändiggjorde att föreningen sökte medlemskap i Svenska velocipedförbundet.

Cyklisterna i klubben hade 1928 handlat alltför självsvådligt och styrelsen beslöt att ingen cykeltävling skulle få arrangeras utan att styrelsen först fattat beslut därom. Det sedvanliga cykelloppet Kolsva-Skinnskatteberg-Kolsva i samband med idrottsmässan gick dock programenligt utan framgångar för de egna åkarna.

Året 1930 hade cykelsporten nästan försvunnit helt och, då det närmast föregående år inte hade startat någon hemmaåkare i Skinnskattebergsloppet och nu övertog huvudstyrelsen helt skötseln av cykelsektionen.

Under året 1937 beviljades föreningens utträde ur Svenska Velocipedförbundet och därmed blev cykelsektionen helt nedlagd för att aldrig återuppstå igen.

 

Friidrott

Kolsva IF började redan 1906 med friidrotten och i september 1908 tävlade man första gången om sex pokaler som brukspatron Lindberg satte ihop i hopp, löpning och kast.

År 1910 fick KIF sin förste distriktsmästare i friidrott. Det skedde vid DM i Örebro, där Kolsva representerades av en trupp av fyra män. Robert Andersson (senare Fernhagen) vann överraskande 400 meter på den dåtida förhållanden goda tiden 56,8 och blev även andre man på 100 meter efter en av landets bästa sprinters E. Grandell från Västerås.

På ett möte den 6 april 1924 beslöts det att officiellt att föreningen skulle bedriva verksamhet inom allmän idrott och fri-idrottarna kom igång på allvar genom Hedströmsringen, som anordnade tävlingar i Riddarhyttan och Kolsva. Tävlingarna i Kolsva betydde ett genombrott för den fria idrotten i samhället, då man för första gången under ordnade former på visserligen enkla men dock iordningställda banor på södra delen av idrottsplatsen i Hästfallet kunde hålla tävlingar.

I ett samarbete med Folkets park 1926 anordnades för första gången stafettlöpning Kolsva runt, som de egna pojkarna vann före Uttersbergs IK.

1942 beslöt föreningen att man skulle satsa mer på friidrott än tidigare och det gav också utslag. Deltagandet i Västmanlandsserien, Klass III, gav gruppseger som resultat, men i finalen mot Hyttans IF blev det stopp.

1947 blev det knappast någon verksamhet inom friidrotten och löftet Åke Dahlman föredrog att tävla för IK Westmannia.

Friidrotten låg nästan nere 1950. Kolsva fick i uppdrag att anordna bruksringsmästerskapen för att friidrottssektion skulle få en knuff framåt. Enda påtagliga framgång var en femteplacering på 400 meter av S E Engström.

1958 började friidrotten på ny kula och noterade en hel del framgångar i bruksringens tävlingar och några framgångar även i seniormästerskapen.

1960 låg friidrotten nästan helt nere. Föreningens bästa sprinter försvann till GIF Köping och ett par deltagare deltog med måttliga framgångar i tävlingarna.

1962 hände inget inom friidrotten och det gjordes inte mycket väsen av sig p.g.a. brist på ledare. Men mot slutet av året kom Uno Josefsson till Kolsva som extra gymnastiklärare och han lovade att ta hand om friidrotten, som hade flera lovande medlemmar, bland andra Johan Granath.

1967 gjorde friidrotten liksom tidigare år inget större väsen av sig, men ett bevis för att det fanns förmågor i Kolsva visas av att ett hopskramlat lag vann Ramsbergsstafetten.

1968 fick Kolsva IF en ny svensk mästare i Conny Andersson som vann sin klass i juniorernas fristils-SM och blev tvåa i senior-SM. Dock saknade friidrotten en ledare och detta betydde att det blev ett fåtal framträdanden. Det var i stort sett bara flickor som framträdde i några tävlingar. Lea Salin vann ungdoms-DM i terräng och i tävlingen om ungdomssköldarna i Västmanland kom Kolsva på en fjärde plats i flickklassen.

 

Handboll

I och med byggnationen av en gymnastiksal i Kolsva 1957 sändes folk från handbollsförbundet för att propagera för handboll, vilket dock inte blev aktuellt så snart.

1958 var det dags igen för handbollsförbundet att propagera för Kolsva IF att starta ett handbollslag, denna gång ville de att KIF skulle starta ett handbollsdamlag.

1960 ställde ett damlag upp i en handbollsserie tillsammans med Västanfors IF, Fagersta Södra IK, Västerfärnebo IF och Sätra IF, men blev ohjälpligt sist, till största delen beroende på bristande rutin.

 

Ishockey

Vid en ishockeyintroduktion 1937 för Västmanland som hölls i Köping valde Kolsva IF att ingå i Svenska Ishockeyförbundet och vid samma möte valdes "Frigge" Bergström att ingå i en planeringskommitté. Även en serie skulle upprättas med 9 lag i en enkelserie som kom att heta Västmanlandserien, där KIF dock slutade sist.

Krigsåret 1939 inleddes med ishockey, där KIF spelade i division 2 av Västmanlansserien. Den vann Kolsva före Riddarhyttan SK och Skinnskattebergs SK. Året därpå kämpade laget en ojämn kamp mot mera etablerade lag. I DM besegrades KIf av BK 30 med 2 - 1 och i Västmanlandsserien, Division I, blev det en femte plats med endast IFK Västerås efter sig.

Till året 1941 var KIf dock inte längre med i ishockeyförbundet och det skulle nu dröja många år innan klubben tog upp ishockeyn på agendan igen.

1957 ville ishockeyförbundet att Kolsva IF skulle åter uppta Ishockey på föreningens agenda, men det blev inget beslut om det detta år, men man skulle snart diskutera ishockey igen.

1958 spelades det en ishockeymatch av ett juniorlag mot Riddarhyttans juniorer, som van med 3 - 2. På årsmötet beslöts det att man skulle starta upp ishockeysektionen på nytt efter påtryckningar från ishockeyförbundet. Men i slutet av året hade man fortfarande inte tillsatt någon ishockeysektion, dock tillsattes det en kontaktman för sektionen.

1961 ville ishockeyvännerna ha en sektion för sin sport men fick inget gehör dör den saken, men trots döva öron startade ishockeyn så smått utan att vara med i någon serie 1962. A-laget vann en del matcher och spelarna diskuterade ett slag att bilda en specialklubb men valde att stanna kvar i KIF i slutändan.

Ishockeyn kunde den 6 mars, 1962 inviga sin rink. IK Westmannia som stod för invigningsmatchen vann över KIF me 5 - 2. I seriespelet indelades KIF i Division V och blev där trea. I en extraserie med sex lag blev KIF fyra.

1964 blev Kolsva IF lyckades kriga åt sig en fjärde placering i Division V före Gryta och placerades nästa säsong i Division IV.

1967 gjorde KIF flera bra matcher i Division IV och hade snudd på avancemang. Två snöpliga nederlag mot Sevalla och IK Nord satte stopp för KIF:s framfart och placeringen i serien blev bara fyra.

Även 1968 gick det bra för KIF i ishockeyn, laget lyckades placera sig på en andra plats i Division IV.

1969 inleddes säsongen med två storsegrar mot IK Nord med 16 - 1 och 23 - 3, men laget tappade sedan stilen och slutade till slut på en fjärde placering i Division IV.

Kolsva IF vann Division IV, 1970. Surahammars IF B och Västerås IK B tog hem tätplatserna i serien, men eftersom B-lag inte flyttas upp fick KIF ta steget upp till Division III. IK Westmannia, som hade åkt ned till Division III, gjorde ett förslag till en sammanslagning, men KIF sa nej.

Laget hade tränat hårdhet inför seriestarten 1970 och effekten därav belystes i en norrlandstidning av en f d Suraspelare, som sade att Kolsvas ishockespelare var för stora och tunga och att han allvarligt skadats i en match, där en Kolsvaspelare satte sig på honom med allvarlig skada som följd.

När nya säsongen 1971/1972 i Division III sedan började tog KIF ledningen efter tre omgångar före IK Westmannia och Kolbäcks AIK, men kunde inte hålla ställningen säsongen ut.

 

Orientering

Den 6 september, 1932 beslöt föreningen att man skulle uppta orientering på programmet och den disciplinen inleddes med en klubbtävling redan den 25 september där första segraren blev Ture Wickström.

1943 hade orienterarna en lång säsong med start redan den 8 mars och sluttävling i november. Tioklubbars arrangerades av föreningen, där blev S Karlsson två, en placering som även nåddes i lagtävlingen. Resterande av 40-talet bestod av mellanår för orienteringen då medlemsantalet hade sjunkit och framgångar uteblev.

1949 arrangerade för första gången en distriktstävling i nattorientering, Kolsvanatten, som lockade ett 70-tal startande. Premiärbanläggare var Birger Johansson och segrare Gunnar Eriksson från Ridarhyttan.

Efter ett många mellanår av generationsväxlingar föredrog de som var bättre förmågorna i orienteringen 1958 att representera andra föreningar med större lagmöjligheter i tävlingar. Det var i stort sett bara Valfrid Gustafsson som förde klubbens färger, men på höstkanten fick han hjälp juniorer och damer att utöka placeringarna i tävlingarna.

1960 märktes det det på nytt ett stort intresse för orienteringen. Det kom in en hel del yngre löpare, som noterade stora framgångar på tävlingarna.

1962 hade orienteringen en god säsong, där kulmen utgjordes av Lars Ivan Karlssons andraplacering i junior-DM, som kvalificerade honom för SM-start, den första i föreningens historia i fråga om juniorer.

1967 gjorde orienterarna den bästa säsongen på länge med många lovande ungdomar, av vilka varje fall en, Göran Andersson tog steget in i den svenska eliten. Göran hade flera topplaceringar i Västmanniadens deltävlingar och en andra plats i finalen.

1968 hade orienteringen en omfattande säsong. Ungdomarna i synnerhet deltog i tävlingar i hela Mellansverige med flera tätplaceringar.

 

Simning

Västerås Simsällskap gästade, året 1930, Kolsva och gav i samarbete med KIF en simuppvisning, som var meningen skulle bli början till en simsektion. Tyvärr dröjde det flera år innan en sådan blev verklighet, men de första simtävlingar med kolsvadeltagare fick man emellertid vara med om.

1940 anordnades klubbmästerskap av simläraren Einar Sjödin, men det skulle dröja till 1941 då klubben tog upp simning som ny sektion, som introducerades på allvar. Kolsva deltog samma år med tio simmare i bruksringsmästerskapen i simning, men utan några framgångar. Dock skulle simningen avta med tiden och dröja till 1947 då man beslöt att åter igen uppta simning på föreningens program. Men inte heller denna gång lyckades klubben hålla sektionen vid liv och man lade året därpå ned sektionen.